Театр
Chapter 29
PhonethroughandsaythatI’vegotabadheadacheandhadtogohometobed,butMr.Gosselynwillcomeifhepossiblycan."
"Theparty’sbeinggivenspecialforyou.Youcan’tletthepooroldgaldownlikethat?"
Juliastampedherfeet.
"Idon’twanttogotoaparty.Iwon’tgotoaparty."
"There’snothingforyoutoeatathome."
"Idon’twanttogohome.I’llgoandhavesupperatarestaurant."
"Whowith?"
"Bymyself."
Eviegaveherapuzzledglance.
"Theplay’sasuccess,isn’tit?"
"Yes.Everything’sasuccess.Ifeelonthetopoftheworld.Ifeellikeamilliondollars.Iwanttobealoneandenjoymyself.RinguptheBerkeleyandtellthemtokeepatableforoneinthelittleroom.They’llknowwhatImean."
"What’sthematterwithyou?"
"Ishallneverinallmylifehaveanothermomentlikethis.I’mnotgoingtoshareitwithanyone."
WhenJuliahadgotherfacecleansheleftit.Sheneitherpaintedherlipsnorrougedhercheeks.Sheputonagainthebrowncoatandskirtinwhichshehadcometothetheatreandthesamehat.Itwasafelthatwithabrim,andthisshepulleddownoveroneeyesothatitshouldhideasmuchofherfaceaspossible.Whenshewasreadyshelookedatherselfintheglass.
"Ilooklikeaworkingdressmakerwhosehusband’slefther,andwhocanblamehim?Idon’tbelieveasoulwouldrecognizeme."
Eviehadhadthetelephoningdonefromthestage-door,andwhenshecamebackJuliaaskedherifthereweremanypeoplewaitingforherthere.
"Aboutthree’undredIshouldsay."
"Damn."
