Мэри Поппинс
Miss Lark's Andrew
"Whataloadoffmymind!"
MaryPoppinsandthechildrenwaitedintheLaneoutsideMissLark’sgate,MissLarkherselfandhertwomaidsleantoverthefence,RobertsonAy,restingfromhislabours,proppedhimselfupwithhisbroom-handle,andallofthemwatchedinsilencethereturnofAndrew.
Heandhisfriendmarchedsedatelyuptothegroup,whiskingtheirtailsjauntilyandkeepingtheirearswellcocked,andyoucouldtellbythelookinAndrew’seyethat,whateverhemeant,hemeantbusiness.
"Thatdreadfuldog!"saidMissLark,lookingatAndrew’scompanion.
"Shoo!Shoo!Gohome!"shecried.
Butthedogjustsatdownonthepavementandscratchedhisrightearwithhisleftlegandyawned.
"Goaway!Gohome!Shoo,Isay!"saidMissLark,wavingherarmsangrilyatthedog.
"Andyou,Andrew,"shewenton,"comeindoorsthisminute!Goingoutlikethat—allaloneandwithoutyourovercoat.Iamverydispleasedwithyou!"
Andrewbarkedlazily,butdidnotmove.
"Whatdoyoumean,Andrew?Comeinatonce!"saidMissLark.
Andrewbarkedagain.
"Hesays,"putinMaryPoppins,"thathe’snotcomingin."
MissLarkturnedandregardedherhaughtily."Howdoyouknowwhatmydogsays,mayIask?Ofcoursehewillcomein."
Andrew,however,merelyshookhisheadandgaveoneortwolowgrowls.
"Hewon’t,"saidMaryPoppins."Notunlesshisfriendcomes,too."
"Stuffandnonsense,"saidMissLarkcrossly."Thatcan’tbewhathesays.AsifIcouldhaveagreathulkingmongrellikethatinsidemygate."
Andrewyappedthreeorfourtimes.
"Hesayshemeansit,"saidMaryPoppins.
