Пятьдесят оттенков серого
Chapter 15
Iwouldneverforgivemyselfifsomethinghappenedtoyouwhenit’ssoeasyformetomakeitright…”
Hiseyesareonme,butatthemomentIcannotbringmyselftolookathim.Istandsilentlystaringatitsawesomebrightrednewness.
“Imentionedittoyourstepfather.Hewasallforit,”hemurmurs.
Turning,Iglareathim,mymouthopeninhorror.
“YoumentionedthistoRay?Howcouldyou?”Icanbarelyspitthewordsout.Howdarehe?PoorRay.Ifeelsick,mortifiedformydad.
“It’sagift,Anastasia.Can’tyoujustsaythankyou?”
“Butyouknowit’stoomuch.”
“Nottomeitisn’t,notformypeaceofmind.”
Ifrownathim,atalosswhattosay.Hejustdoesn’tgetit!He’shadmoneyallhislife.Okay,notallhislife—notasasmallchild—andmyworldviewshifts.Thethoughtisverysobering,andIsoftentowardthecar,feelingguiltyaboutmyfitofpique.Hisintentionsaregood,misguided,butnotfromabadplace.
“I’mhappyforyoutoloanthistome,likethelaptop.”
Hesighsheavily.“Okay.Onloan.Indefinitely.”Helookswarilyatme.
“No,notindefinitely,butfornow.Thankyou.”
Hefrowns.Ireachupandkisshimonhischeek.
“Thankyouforthecar,sir,”IsayassweetlyasIcanmanage.
Hegrabsmesuddenlyandyanksmeupagainsthim,onehandatmybackholdingmetohimandtheotherfistinginmyhair.
“Youareonechallengingwoman,AnaSteele.”Hekissesmepassionately,forcingmylipsapartwithhistongue,takingnoprisoners.
Mybloodheatsimmediately,andI’mreturninghiskisswithmyownpassion.
