Сумерки
Chapter 14
"Carlislefoundmeinahospitalinthesummerof1918.Iwasseventeen,anddyingoftheSpanishinfluenza."
Heheardmyintakeofbreath,thoughitwasbarelyaudibletomyownears.Helookeddownintomyeyesagain.
"Idon’trememberitwell-itwasaverylongtimeago,andhumanmemoriesfade."Hewaslostinhisthoughtsforashorttimebeforehewenton."Idorememberhowitfelt,whenCarlislesavedme.It’snotaneasything,notsomethingyoucouldforget."
"Yourparents?"
"Theyhadalreadydiedfromthedisease.Iwasalone.Thatwaswhyhechoseme.Inallthechaosoftheepidemic,noonewouldeverrealizeIwasgone."
"Howdidhe...saveyou?"
Afewsecondspassedbeforeheanswered.Heseemedtochoosehiswordscarefully.
"Itwasdifficult.Notmanyofushavetherestraintnecessarytoaccomplishit.ButCarlislehasalwaysbeenthemosthumane,themostcompassionateofus...Idon’tthinkyoucouldfindhisequalthroughoutallofhistory."Hepaused."Forme,itwasmerelyvery,verypainful."
Icouldtellfromthesetofhislips,hewouldsaynomoreonthissubject.Isuppressedmycuriosity,thoughitwasfarfromidle.ThereweremanythingsIneededtothinkthroughonthisparticularissue,thingsthatwereonlybeginningtooccurtome.Nodoubthisquickmind
hadalreadycomprehendedeveryaspectthateludedme.
Hissoftvoiceinterruptedmythoughts."Heactedfromloneliness.That’susuallythereasonbehindthechoice.IwasthefirstinCarlisle’sfamily,thoughhefoundEsmesoonafter.Shefellfromacliff.
