Гарри Поттер и философский камень
Diagon Alley
Harryshivered. Hewasn’tsurehelikedMr.Ollivandertoomuch. HepaidsevengoldGalleonsforhiswand,andMr.Ollivanderbowedthemfromhisshop.
ThelateafternoonsunhunglowintheskyasHarryandHagridmadetheirwaybackdownDiagonAlley, backthroughthewall,backthroughtheLeakyCauldron,nowempty. Harrydidn’tspeakatallastheywalkeddowntheroad; hedidn’tevennoticehowmuchpeopleweregawkingatthemontheUnderground,ladenastheywerewithalltheirfunny-shapedpackages, withthesnowyowlasleepinitscageonHarry’slap. Upanotherescalator,outintoPaddingtonstation; HarryonlyrealizedwheretheywerewhenHagridtappedhimontheshoulder.
"Gottimeferabitetoeatbeforeyertrainleaves,"hesaid.
HeboughtHarryahamburgerandtheysatdownonplasticseatstoeatthem. Harrykeptlookingaround. Everythinglookedsostrange,somehow.
"Youallright,Harry? Yerveryquiet,"saidHagrid.
Harrywasn’tsurehecouldexplain. He’djusthadthebestbirthdayofhislife—andyet—hechewedhishamburger,tryingtofindthewords.
"EveryonethinksI’mspecial,"hesaidatlast. "AllthosepeopleintheLeakyCauldron,ProfessorQuirrell,Mr.Ollivander...butIdon’tknowanythingaboutmagicatall. Howcantheyexpectgreatthings? I’mfamousandIcan’tevenrememberwhatI’mfamousfor. Idon’tknowwhathappenedwhenVol-,sorry—Imean,thenightmyparentsdied."
