Мэри Поппинс
Mrs. Corry
"Don’tbelievewe’regoingtogetanysummeratall—notthatweeverdid,ofcourse.Youdon’tlooktooblooming,"hesaidtoMaryPoppins."Butthen,nobodydoes—"
MaryPoppinstossedherhead.
"Speakforyourself,"shesaidcrossly,andflouncedtothedoor,pushingtheperambulatorsofiercelythatitbumpedintoabagofoysters.
"Theidea!"JaneandMichaelheardhersayassheglanceddownathershoes.Notlookingtoobloominginhernewbrownkidshoeswithtwobuttons—theidea!Thatwaswhattheyheardherthinking.
Outsideonthepavementshepaused,lookingatherlistandtickingoffwhatshehadbought.Michaelstoodfirstononelegandthenontheother.
"MaryPoppins,arewenevergoinghome?"hesaidcrossly.
MaryPoppinsturnedandregardedhimwithsomethinglikedisgust.
"That,"shesaidbriefly,"isasitmaybe."AndMichael,watchingherfoldupherlist,wishedhehadnotspoken.
"Youcangohome,ifyoulike,"shesaidhaughtily."Wearegoingtobuythegingerbread."
Michael’sfacefell.Ifonlyhehadmanagedtosaynothing!Hehadn’tknownthatGingerbreadwasattheendofthelist.
"That’syourway,"saidMaryPoppinsshortly,pointinginthedirectionofCherry-TreeLane."Ifyoudon’tgetlost,"sheaddedasanafterthought.
"Ohno,MaryPoppins,please,no!Ididn’tmeanit,really.I—oh—MaryPoppins,please—"criedMichael.
"Dolethimcome,MaryPoppins!"saidJane."I’llpushtheperambulatorifonlyyou’lllethimcome."
MaryPoppinssniffed.
