Над пропастью во ржи
Chapter 25
"IthoughtyouweresupposedtobeinaplayatschoolandallIthoughtyouweresupposedtobeBenedictArnoldinthatplayandall,"Isaid.Isaiditverynasty."Whuddayawanttodo?Notbeintheplay,forGod’ssake?"Thatmadehercryevenharder.Iwasglad.AllofasuddenIwantedhertocrytillhereyespracticallydroppedout.Ialmosthatedher.IthinkIhatedhermostbecauseshewouldn’tbeinthatplayanymoreifshewentawaywithme.
"Comeon,"Isaid.Istartedupthestepstothemuseumagain.IfiguredwhatI’ddowas,I’dcheckthecrazysuitcaseshe’dbroughtinthecheckroom,andthenshecouldgetitagainatthreeo’clock,afterschool.Iknewshecouldn’ttakeitbacktoschoolwithher."Comeon,now,"Isaid.
Shedidn’tgoupthestepswithme,though.Shewouldn’tcomewithme.Iwentupanyway,though,andbroughtthebaginthecheckroomandcheckedit,andthenIcamedownagain.Shewasstillstandingthereonthesidewalk,butsheturnedherbackonmewhenIcameuptoher.Shecandothat.Shecanturnherbackonyouwhenshefeelslikeit."I’mnotgoingawayanywhere.Ichangedmymind.Sostopcrying,andshutup,"Isaid.Thefunnypartwas,shewasn’tevencryingwhenIsaidthat.Isaiditanyway,though,"C’mon,now.I’llwalkyoubacktoschool.C’mon,now.You’llbelate."
Shewouldn’tanswermeoranything.Isortoftriedtogetholdofheroldhand,butshewouldn’tletme.Shekeptturningaroundonme.
"Didjahaveyourlunch?Yahadyourlunchyet?"Iaskedher.
Shewouldn’tanswerme.Allshedidwas,shetookoffmyredhuntinghat—theoneIgaveher—andpracticallychuckeditrightinmyface.Thensheturnedherbackonmeagain.
