Над пропастью во ржи
Chapter 20
Ididn’tevenbothertodryitoranything.Ijustletthesonuvabitchdrip.ThenIwalkedovertothisradiatorbythewindowandsatdownonit.Itwasniceandwarm.ItfeltgoodbecauseIwasshiveringlikeabastard.It’safunnything,IalwaysshiverlikehellwhenI’mdrunk.
Ididn’thaveanythingelsetodo,soIkeptsittingontheradiatorandcountingtheselittlewhitesquaresonthefloor.Iwasgettingsoaked.Aboutagallonofwaterwasdrippingdownmyneck,gettingallovermycollarandtieandall,butIdidn’tgiveadamn.Iwastoodrunktogiveadamn.Then,prettysoon,theguythatplayedthepianoforoldValencia,thisverywavyhaired,flitty-lookingguy,cameintocombhisgoldenlocks.Wesortofstruckupaconversationwhilehewascombingit,exceptthathewasn’ttoogoddamfriendly.
"Hey.YougonnaseethatValenciababewhenyougobackinthebar?"Iaskedhim.
"It’shighlyprobable,"hesaid.Wittybastard.AllIevermeetiswittybastards.
"Listen.Givehermycompliments.Askherifthatgoddamwaitergavehermymessage,willya?"
"Whydon’tyougohome,Mac?Howoldareyou,anyway?"
"Eighty-six.Listen.Givehermycompliments.Okay?"
"Whydon’tyougohome,Mac?"
"Notme.Boy,youcanplaythatgoddampiano."Itoldhim.Iwasjustflatteringhim.Heplayedthepianostinking,ifyouwanttoknowthetruth."Yououghtagoontheradio,"Isaid."Handsomechaplikeyou.Allthosegoddamgoldenlocks.Yaneedamanager?"
