Над пропастью во ржи
Chapter 17
Minewerekillingme.Wemust’velookedgorgeous.Andwhatmadeitworse,therewereatleastacoupleofhundredrubbernecksthatdidn’thaveanythingbettertodothanstandaroundandwatcheverybodyfallingalloverthemselves.
"Doyouwanttogetatableinsideandhaveadrinkorsomething?"Isaidtoherfinally.
"That’sthemostmarvelousideayou’vehadallday,"thesaid.Shewaskillingherself.Itwasbrutal.Ireallyfeltsorryforher.
Wetookoffourgoddamskatesandwentinsidethisbarwhereyoucangetdrinksandwatchtheskatersinjustyourstockingfeet.Assoonaswesatdown,oldSallytookoffhergloves,andIgaveheracigarette.Shewasn’tlookingtoohappy.Thewaitercameup,andIorderedaCokeforher—shedidn’tdrink—andaScotchandsodaformyself,butthesonuvabitchwouldn’tbringmeone,soIhadaCoke,too.ThenIsortofstartedlightingmatches.IdothatquitealotwhenI’minacertainmood.IsortofletthemburndowntillIcan’tholdthemanymore,thenIdropthemintheashtray.It’sanervoushabit.
Thenallofasudden,outofaclearbluesky,oldSallysaid,"Look.Ihavetoknow.Areyouoraren’tyoucomingovertohelpmetrimthetreeChristmasEve?Ihavetoknow."Shewasstillbeingsnottyonaccountofherankleswhenshewasskating.
"IwroteyouIwould.You’veaskedmethatabouttwentytimes.Sure,Iam."
"ImeanIhavetoknow,"shesaid.Shestartedlookingallaroundthegoddamroom.
