Бегущий в лабиринте

Chapter 44

           Thiscodehastomeansomething,sheadded.AndthethingIwroteonmyarmWICKEDisgood.

           Maybeitwon’tmatter,heanswered.Maybewe’llfindanexit.Youneverknow.

           Thomassqueezedhiseyesshutforafewsecondsasheran,tryingtoconcentrate.Apocketofairseemedtofloatinhischesteverytimetheyspoke,aswellingthathalfannoyedandhalfthrilledhim.Hiseyespoppedbackopenwhenherealizedshecouldmaybereadhisthoughtsevenwhenhewasn’ttryingtocommunicate.Hewaitedforaresponse,butnonecame.

           Youstillthere?heasked.

           Yeah,butthisalwaysgivesmeaheadache.

           Thomaswasrelievedtohearhewasn’ttheonlyone.Myheadhurts,too.

           Okay,shesaid.Seeyoulater.

           No,wait!Hedidn’twanthertoleave;shewashelpingthetimepass.Makingtherunningeasiersomehow.

           Bye,Tom.I’llletyouknowifwefigureanythingout.

           Teresawhataboutthethingyouwroteonyourarm?

           Severalsecondspassed.Noreply.

           Teresa?

           Shewasgone.Thomasfeltasifthatbubbleofairinhischesthadburst,releasingtoxinsintohisbody.Hisstomachhurt,andthethoughtofrunningtherestofthedaysuddenlydepressedhim.

           Insomeways,hewantedtotellMinhoabouthowheandTeresacouldtalk,tosharewhatwashappeningbeforeitmadehisbrainexplode.Buthedidn’tdare.Throwingtelepathyintothewholesituationdidn’tseemlikethegrandestofideas.Everythingwasweirdenoughalready.

           Thomasputhisheaddownanddrewinalong,deepbreath.Hewouldjustkeephismouthshutandrun.

Настройки
Фон страницы
Размер шрифта
Межстрочный интервал
Фразовые глаголы
Показать / Скрыть меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Страница 307 из 400