Бегущий в лабиринте

Chapter 38

           He’dgrownsickofallthecontention.

           Albystoodup."Seriously,Ineedthis."Hemovedtowardthedooroftheroomasifhereallymeanttoleave.

           "Youcan’tbeserious,"Newtsaid."Youcan’tgoouttherenow!"

           "I’mgoing,andthat’sthat."AlbytookhisringofkeysfromhispocketandrattledthemmockinglyThomascouldn’tbelievethesuddenbravery."Seeyoushucksinthemorning."

           Andthenhewalkedout.

           Itwasstrangetoknowthatthenightgrewlater,thatdarknessshould’veswallowedtheworldaroundthem,buttoseeonlythepalegraylightoutside.ItmadeThomasfeeloff-kilter,asiftheurgetosleepthatgrewsteadilywitheverypassingminuteweresomehowunnatural.Timeslowedtoanagonizingcrawl;hefeltasifthenextdaymightnevercome.

           TheotherGladerssettledthemselves,turninginwiththeirpillowsandblanketsfortheimpossibletaskofsleeping.Noonesaidmuch,themoodsomberandgrim.Allyoucouldhearwerequietshufflesandwhispers.

           Thomastriedhardtoforcehimselftosleep,knowingitwouldmakethetimepassfaster,butaftertwohourshe’dstillhadnoluck.Helayonthefloorinoneoftheupperrooms,ontopofathickblanket,severalotherGladerscrammedintherewithhim,almostbodytobody.ThebedhadgonetoNewt.

           Chuckhadendedupinanotherroom,andforsomereasonThomaspicturedhimhuddledinadarkcorner,crying,squeezinghisblanketstohischestlikeateddybear.TheimagesaddenedThomassodeeplyhetriedtoreplaceit,buttonoavail.

Настройки
Фон страницы
Размер шрифта
Межстрочный интервал
Фразовые глаголы
Показать / Скрыть меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Страница 272 из 400