Бегущий в лабиринте

Chapter 35

           Don’tknowhowithelps,butatleastweknownowwheretheshuckGrieversgo."

           "Andprobablywheretheycomefrom,"Thomassaidashetookonelastlookatthehiddendoorway."TheGrieverHole."

           "Yeah,goodanameasany.Let’sgo."

           Thomassatandstared,waitingforMinhotomakeamove.SeveralminutespassedinsilenceandThomasrealizedhisfriendmustbeasfascinatedashewas.Finally,withoutsayingaword,Minhoturnedtoleave.Thomasreluctantlyfollowedandtheyranintothegray-darkMaze.

           ***

           ThomasandMinhofoundnothingbutstonewallsandivy.

           Thomasdidthevinecuttingandallthenote-taking.Itwashardforhimtonoticeanychangesfromthedaybefore,butMinhopointedoutwithoutthinkingaboutitwherethewallshadmoved.Whentheyreachedthefinaldeadendanditwastimetoheadbackhome,Thomasfeltanalmostuncontrollableurgetobageverythingandstaythereovernight,seewhathappened.

           Minhoseemedtosenseitandgrabbedhisshoulder."Notyet,dude.Notyet."

           Andsothey’dgoneback.

           AsombermoodrestedovertheGlade,aneasythingtohappenwhenallisgray.Thedimlighthadn’tchangedabitsincethey’dwokenupthatmorning,andThomaswonderedifanythingwouldchangeat"sunset"either.

           MinhoheadedstraightfortheMapRoomastheycamethroughtheWestDoor.

           Thomaswassurprised.Hethoughtitwasthelastthingtheyshoulddo."Aren’tyoudyingtotellNewtandAlbyabouttheGrieverHole?"

           "Hey,we’restillRunners,"Minhosaid,"andwestillhaveajob."

Настройки
Фон страницы
Размер шрифта
Межстрочный интервал
Фразовые глаголы
Показать / Скрыть меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Страница 248 из 400