Дюна
Book Two: Muad‘dib
Hefelttheimpatienceofthetroop,knewmanythingswerebeingdelayedhere.HewonderedifhedaredaskthewhereaboutsofhismotherandChani,sawfromStilgar’snervousstancethatitwouldbeamistake.
HefacedHarah,pitchedhisvoicewithtoneandtremolotoaccentherfearandawe,said:“Showmemyquarters,Harah!Wewilldiscussyouryouthanothertime.”
Shebackedawaytwosteps,castafrightenedglanceatStilgar.“Hehastheweirdingvoice,”shehusked.
“Stilgar,”Paulsaid.“Chani’sfatherputheavyobligationonme.Ifthere’sanything....”
“It’llbedecidedincouncil,”Stilgarsaid.“Youcanspeakthen.”Henoddedindismissal,turnedawaywiththerestofthetroopfollowinghim.
PaultookHarah’sarm,notinghowcoolherfleshseemed,feelinghertremble.“I’llnotharmyou,Harah,”hesaid.“Showmeourquarters.”Andhesmoothedhisvoicewithrelaxants.
“You’llnotcastmeoutwhentheyear’sgone?”shesaid.“IknowfortrueI’mnotasyoungasonceIwas.”
“AslongasIliveyou’llhaveaplacewithme,”hesaid.Hereleasedherarm.
“Comenow,whereareourquarters?”
Sheturned,ledthewaydownthepassage,turningrightintoawidecrosstunnellightedbyevenlyspacedyellowoverheadglobes.Thestonefloorwassmooth,sweptcleanofsand.
Paulmovedupbesideher,studiedtheaquilineprofileastheywalked.“Youdonothateme,Harah?”
“WhyshouldIhateyou?”
Shenoddedtoaclusterofchildrenwhostaredatthemfromtheraisedledgeofasidepassage.
