Дюна
Book Two: Muad‘dib
Theslaveshiftedknifehands,turnedinsidebothparryandfeinttograpplethena-Baron’sshortblade—theoneinthewhiteglovedhandthattraditionsaidshouldcarrythepoison.
“Youwilldie,Harkonnen,”thegladiatorgasped.
Theystruggledsidewaysacrossthesand.WhereFeyd-Rautha’sshieldmettheslave’shalfshield,ablueglowmarkedthecontact.Theairaroundthemfilledwithozonefromthefield.
“Dieonyourownpoison!”theslavegrated.
Hebeganforcingthewhite-glovedhandinward,turningthebladehethoughtcarriedthepoison.
Letthemseethis!Feyd-Rauthathought.Hebroughtdownthelongblade,feltitclanguselesslyagainstthebarbedshaftlashedtotheslave’sarm.
Feyd-Rauthafeltamomentofdesperation.Hehadnotthoughtthebarbedshaftswouldbeanadvantagefortheslave.Buttheygavethemananothershield.Andthestrengthofthisgladiator!Theshortbladewasbeingforcedinwardinexorably,andFeyd-Rauthafocusedonthefactthatamancouldalsodieonanunpoisonedblade.
“Scum!”Feyd-Rauthagasped.
Atthekeyword,thegladiator’smusclesobeyedwithamomentaryslackness.ItwasenoughforFeyd-Rautha.Heopenedaspacebetweenthemsufficientforthelongblade.Itspoisonedtipflickedout,drewaredlinedowntheslave’schest.Therewasinstantagonyinthepoison.Themandisengagedhimself,staggeredbackward.
Now,letmydearfamilywatch,Feyd-Rauthathought.Letthemthinkonthisslavewhotriedtoturntheknifehethoughtpoisonedanduseitagainstme.Letthemwonderhowagladiatorcouldcomeintothisarenareadyforsuchanattempt.