Марсианские хроники
April 2026: The Long Years
WithanentireAmericancitybelowfromwhichtodrawneededsupplies,abrilliantmanmightdoanything.
Thesoundoftheirfootstepswasmuffledinthesand.Atthegraveyard,astheyturnedin,twomenwerealreadyspadingouttheearth.
Theyreturnedtotherocketinthelateafternoon.
Williamsonnoddedatthestonehut."Whatarewegoingtodoaboutthem?"
"Idon’tknow,"saidthecaptain.
"Areyougoingtoturnthemoff?"
"Off?"Thecaptainlookedfaintlysurprised."Itneverenteredmymind."
"You’renottakingthembackwithus?"
"No,itwouldbeuseless."
"Youmeanyou’regoingtoleavethemhere,likethat,astheyare!"
ThecaptainhandedWilliamsonagun."Ifyoucandoanythingaboutthis,you’reabettermanthanI."
FiveminuteslaterWilliamsonreturnedfromthehut,sweating."Here,takeyourgun.Iunderstandwhatyoumeannow.Iwentinthehutwiththegun.Oneofthedaughterssmiledatme.Sodidtheothers,Thewifeofferedmeacupoftea.Lord,it’dbemurder!"
Wildernodded."There’llneverbeanythingasfineasthemagain.They’rebuilttolast;ten,fifty,twohundredyears.Yes,they’veasmuchrightto—tolifeasyouorIoranyofus."Heknockedouthispipe."Well,getaboard.We’retakingoff.Thiscity’sdonefor,we’llnotbeusingit."
Itwaslateintheday.Acoldwindwasrising.Themenwereaboard.Thecaptainhesitated.Williamsonsaid,"Don’ttellmeyou’regoingbacktosay—good-by—tothem?"
ThecaptainlookedatWilliamsoncoldly
