Мор - ученик смерти
Ithadascytheinit.
Mortlookedaroundatthedoors.Theylookedimportant.Theirarcheswerecarvedinthenow-familiarbonesmotif.Hewenttotrythenearestone,andavoicebehindhimsaid:
’Youmustn’tgointhere,boy.’
Ittookhimamomenttorealisethatthiswasn’tavoiceinhishead,butrealhumanwordsthathadbeenformedbyamouthandtransferredtohisearsbyaconvenientsystemofaircompression,asnatureintended.Naturehadgonetoalotoftroubleforsixwordswithaslightlypetulanttonetothem.
Heturnedaround.Therewasagirlthere,abouthisownheightandperhapsafewyearsolderthanhim.Shehadsilverhair,andeyeswithapearlysheentothem,andthekindofinterestingbutimpracticallongdressthattendstobewornbytragicheroineswhoclaspsinglerosestotheirbosomwhilegazingsoulfullyatthemoon.Morthadneverheardthephrase’Pre-Raphaelite’,whichwasapitybecauseitwouldhavebeenalmosttherightdescription.However,suchgirlstendtobeonthetranslucent,consumptiveside,whereasthisonehadaslightsuggestionoftoomanychocolates.
Shestaredathimwithherheadononeside,andonefoottappingirritablyonthefloor.Thenshereachedoutquicklyandpinchedhimsharplyonthearm.
’Ow!’
’Hmm.Soyou’rereallyreal,’shesaid.’What’syourname,boy?’
- Нет глав