Мор - ученик смерти
Why?’
’Hurryup!’
’You’dbettergoandhelphim,’saidYsabell.’Heseemstobegettingquiteupset.’
Mortlefther,hismindasuddenswampofuneasiness,andstalkedacrossthetiledfloortowhereAlbertstoodimpatientlytappingafoot.
’WhatdoIhavetodo?’hesaid.
’Justfollowme.’
Theroomopenedoutintoaseriesofpassages,eachonelinedwiththehourglasses.Hereandtheretheshelvesweredividedbystonepillarsinscribedwithangularmarkings.Albertglancedatthemoccasionally;mainlyhestrodethroughthemazeofsandasthoughhekneweveryturnbyheart.
’Isthereoneglassforeveryone,Albert?’
’Yes.’
’Thisplacedoesn’tlookbigenough.’
’Doyouknowanythingaboutm-dimensionaltopography?’
’Um.No.’
ThenIshouldn’taspiretoholdanyopinions,ifIwasyou,’saidAlbert.
Hepausedinfrontofashelfofglasses,glancedatthepaperagain,ranhishandalongtherowandsuddenlysnatchedupaglass.Thetopbulbwasalmostempty.
’Holdthis,’hesaid.’Ifthisisright,thentheothershouldbesomewherenear.Ah.Here.’
Mortturnedthetwoglassesaroundinhishands.Onehadallthemarkingsofanimportantlife,whiletheotheronewassquatandquiteunremarkable.
Mortreadthenames.ThefirstseemedtorefertoanoblemanintheAgateanEmpireregions.ThesecondwasacollectionofpictogramsthatherecognisedasoriginatinginTurnwiseKlatch.
’Overtoyou,’Albertsneered.Thesooneryougetstarted,thesooneryou’llbefinished.
- Нет глав
