Мор - ученик смерти
Themaster’dneverknow;hewasactingstrangethesedaysanditwasallthatlad’sfault,and’—
MortlookedupintoYsabell’shorrifiedeyes.
ThenthegirltookthebookoutofMort’shand,helditatarm’slengthwhilehergazeremainedfixedwoodenlyonhis,andletitgo.
Mortwatchedherlipsmoveandthenrealisedthathe,too,wascountingunderhisbreath.
Three,four—
Therewasadullthump,amuffledcry,andsilence.
’Doyouthinkyou’vekilledhim?’saidMort,afterawhile.
’What,here?Anyway,Ididn’tnoticeanybetterideascomingfromyou.’
’No,but–heisanoldman,afterall.’
’No,he’snot,’saidYsabellsharply,startingdowntheladder.
’Twothousandyears?’
’Notadayoversixty-seven.’
’Thebookssaid—’
’Itoldyou,timedoesn’tapplyhere.Notrealtime.Don’tyoulisten,boy?’
’Mort,’saidMort.
’Andstoptreadingonmyfingers,I’mgoingasfastasIcan.’
’Sorry.’
’Anddon’tactsowet.Haveyouanyideahowboringitislivinghere?’
’Probablynot,’saidMort,addingwithgenuinelonging,’I’veheardaboutboredombutI’veneverhadachancetotryit.’
’It’sdreadful.’
’Ifitcomestothat,excitementisn’tallit’scrackeduptobe.’
’Anything’sgottobebetterthanthis.’
Therewasagroanfrombelow,andthenastreamofswearwords.
Ysabellpeeredintothegloom.
’ObviouslyIdidn’tdamagehiscursingmuscles,’shesaid.’Idon’tthinkIoughttolistentowordslikethat.Itcouldbebadformymoralfibre.’
- Нет глав
