Нейромант
Chapter 2
Thecrowd,hesaw,wasmostlyJapanese.NotreallyaNightCitycrowd.Techsdownfromthearcologies.Hesupposedthatmeantthearenahadtheapprovalofsomecorporaterecreationalcommittee.Hewonderedbrieflywhatitwouldbelike,workingallyourlifeforonezaibatsu.Companyhousing,companyhymn,companyfuneral.
He’dmadenearlyafullcircuitofthedomebeforehefoundthefoodstalls.Heboughtyakitorionskewersandtwotallwaxycartonsofbeer.Glancingupattheholograms,hesawthatbloodlacedonefigure’schest.Thickbrownsaucetrickleddowntheskewersandoverhisknuckles.
Sevendaysandhe’djackin.Ifheclosedhiseyesnow,he’dseethematrix.
Shadowstwistedasthehologramsswungthroughtheirdance.
Thenthefearbegantoknotbetweenhisshoulders.Acoldtrickleofsweatworkeditswaydownandacrosshisribs.Theoperationhadn’tworked.Hewasstillhere,stillmeat,noMollywaiting,hereyeslockedonthecirclingknives,noArmitagewaitingintheHiltonwithticketsandanewpassportandmoney.Itwasallsomedream,somepatheticfantasy...Hottearsblurredhisvision.
Bloodsprayedfromajugularinaredgoutoflight.Andnowthecrowdwasscreaming,rising,screaming-asonefigurecrumpled,thehologramfading,flickering...
Rawedgeofvomitinhisthroat.Heclosedhiseyes,tookadeepbreath,openedthem,andsawLindaLeesteppasthim,hergrayeyesblindwithfear.SheworethesameFrenchfatigues.
Andgone.Intoshadow.
Puremindlessreflex:hethrewthebeerandchickendownandranafterher.
