Нейромант
Chapter 2
Themodelgivesyouamonthontheoutside.Andourmedicalprojectionsaysyou’llneedanewpancreasinsideayear.’
``We.’’Hemetthefadedblueeyes.``We’who?’
`WhatwouldyousayifItoldyouwecouldcorrectyourneuraldamage,Case?’ArmitagesuddenlylookedtoCaseasifhewerecarvedfromablockofmetal;inert,enormouslyheavy.Astatue.Heknewnowthatthiswasadream,andthatsoonhe’dwake.Armitagewouldn’tspeakagain.Case’sdreamsalwaysendedinthesefreezeframes,andnowthisonewasover.
`Whatwouldyousay,Case?’
CaselookedoutovertheBayandshivered.
`I’dsayyouwerefullofshit.’
Armitagenodded.
`ThenI’daskwhatyourtermswere.’
`Notverydifferentthanwhatyou’reusedto,Case.’
`Letthemangetsomesleep,Armitage,’Mollysaidfromherfuton,thecomponentsofthefletcherspreadonthesilklikesomeexpensivepuzzle.`He’scomingapartattheseams.’
`Terms,’Casesaid,`andnow.Rightnow.’
Hewasstillshivering.Hecouldn’tstopshivering.
Theclinicwasnameless,expensivelyappointed,aclusterofsleekpavilionsseparatedbysmallformalgardens.Herememberedtheplacefromtheroundhe’dmadehisfirstmonthinChiba.
`Scared,Case.You’rerealscared.’ItwasSundayafternoonandhestoodwithMollyinasortofcourtyard.Whiteboulders,astandofgreenbamboo,blackgravelrakedintosmoothwaves.Agardener,athinglikealargemetalcrab,wastendingthebamboo.
`It’llworkCase.Yougotnoidea,thekindofstuffArmitagehas.