Нейромант
Chapter 24
’
`Fromwhere?’
`Centaurisystem.’
`Oh,’Casesaid.`Yeah?Noshit?’
`Noshit.’
Andthenthescreenwasblank.
Heleftthevodkaonthecabinet.Hepackedhisthings.She’dboughthimalotofclotheshedidn’treallyneed,butsomethingkepthimfromjustleavingthemthere.Hewasclosingthelastoftheexpensivecalfskinbagswhenherememberedtheshuriken.Pushingtheflaskaside,hepickeditup,herfirstgift.
`No,’hesaid,andspun,thestarleavinghisfingers,flashofsilver,toburyitselfinthefaceofthewallscreen.Thescreenwoke,randompatternsflickeringfeeblyfromsidetoside,asthoughitweretryingtoriditselfofsomethingthatcauseditpain.
`Idon’tneedyou,’hesaid.
HespentthebulkofhisSwissaccountonanewpancreasandliver,therestonanewOno-SendaiandaticketbacktotheSprawl.
Hefoundwork.
HefoundagirlwhocalledherselfMichael.
AndoneOctobernight,punchinghimselfpastthescarlettiersoftheEasternSeaboardFissionAuthority,hesawthreefigures,tiny,impossible,whostoodattheveryedgeofoneofthevaststepsofdata.Smallastheywere,hecouldmakeouttheboy’sgrin,hispinkgums,theglitterofthelonggrayeyesthathadbeenRiviera’s.Lindastillworehisjacket;shewaved,ashepassed
