Нейромант
Chapter 10
Wintermute.HeimaginedalittlemicrowhisperingtothewreckofamannamedCorto,thewordsflowinglikeariver,theflatpersonality-substitutecalledArmitageaccretingslowlyinsomedarkenedward...TheDeaneanaloghadsaiditworkedwithgivens,tookadvantageofexistingsituations.
ButwhatifDeane,therealDeane,hadorderedLindakilledonWintermute’sorders?CasegropedinthedarkforacigaretteandMolly’slighter.TherewasnoreasontosuspectDeane,hetoldhimself,lightingup.Noreason.
Wintermutecouldbuildakindofpersonalityintoashell.Howsubtleaformcouldmanipulationtake?HestubbedtheYeheyuanoutinabedsideashtrayafterhisthirdpuff,rolledawayfromMolly,andtriedtosleep.
Thedream,thememory,unreeledwiththemonotonyofanuneditedsimstimtape.He’dspentamonth,hisfifteenthsummer,inaweeklyrateshotel,fifthfloor,withagirlcalledMarlene.Theelevatorhadn’tworkedinadecade.Roachesboiledacrossgrayishporcelaininthedrain-pluggedkitchenettewhenyouflickedalightswitch.HesleptwithMarleneonastripedmattresswithnosheets.
He’dmissedthefirstwasp,whenitbuiltitspaperfinegrayhouseontheblisteredpaintofthewindowframe,butsoonthenestwasafist-sizedlumpoffiber,insectshurtlingouttohuntthealleybelowlikeminiaturecoptersbuzzingtherottingcontentsofthedumpsters.
They’deachhadadozenbeers,theafternoonawaspstungMarlene.
