Если я останусь
8:12 P.M.
"DoyoureallythinksprinklersandpanickednursesaregoodforMia?"Kimasks.
"Well,notthatexactly,butsomethingsothattheyalllookawayforhalfasecondandIstealthilysneakin."
"They’llfindyououtrightaway.They’llthrowyououtonyourbackside."
"Idon’tcare,"Adamresponds."Ionlyneedasecond."
"Why?Imeanwhatcanyoudoinasecond?"
Adampausesforasecond.Hiseyes,whicharenormallyakindofmutt’smixtureofgrayandbrownandgreen,havegonedark."SoIcanshowherthatI’mhere.Thatsomeone’sstillhere."
Kimdoesn’taskanymorequestionsafterthat.Theysitthereinsilence,eachlostintheirownthoughts,anditremindsmeofhowAdamandIcanbetogetherbutquietandseparateandIrealizethatthey’refriendsnow,friendsforreal.Nomatterwhathappens,atleastIhaveachievedthat.
Afteraboutfiveminutes,Adamknocksonhisforehead.
"Ofcourse,"hesays.
"What?"
"TimetoactivatetheBatSignal."
"Huh?"
"Comeon.I’llshowyou."
WhenIfirststartedplayingthecello,Dadwasstillplayingdrumsinhisband,thoughthatallstartedtotaperoffacoupleyearslaterwhenTeddyarrived.Butrightfromtheget-go,Icouldseethattherewassomethingdifferentaboutplayingmykindofmusic,somethingmorethanmyparents’obviousbewildermentwithmyclassicaltastes.Mymusicwassolitary.
