Поющие в терновнике
Chapter 6
Smith,"saidMaryCarsoncurtly.
"Whydon’tyoulikeher?"FatherRalphaskedashesankintothechairhehadcometothinkofashisown.
"Becauseyoudo,"sheanswered.
"Oh,comenow!"Foronceshemadehimfeelataloss."She’sjustawaif,Mary."
"That’snotwhatyouseeinher,andyouknowit."
Thefineblueeyesrestedonhersardonically;hewasmoreatease."DoyouthinkItamperwithchildren?Iam,afterall,apriest!"
"You’reamanfirst,RalphdeBricassart!Beingapriestmakesyoufeelsafe,that’sall."
Startled,helaughed.Somehowhecouldn’tfencewithhertoday;itwasasifshehadfoundthechinkinhisarmor,creptinsidewithherspider’spoison.Andhewaschanging,growingolderperhaps,becomingreconciledtoobscurityinGillanbone.Thefiresweredying;orwasitthatheburnednowforotherthings?
"Iamnotaman,"hesaid."Iamapriest…It’stheheat,maybe,thedustandtheflies…ButIamnotaman,Mary.I’mapriest."
"Oh,Ralph,howyou’vechanged!"shemocked."CanthisbeCardinaldeBricassartIhear?"
"Itisn’tpossible,"hesaid,apassingunhappinessinhiseyes."Idon’tthinkIwantitanymore."
Shebegantolaugh,rockingbackandforthinherchair,watchinghim."Don’tyou,Ralph?Don’tyou?Well,I’llletyoustewalittlewhilelonger,butyourdayofreckoningiscoming,neverdoubtit.Notyet,notfortwoorthreeyears,perhaps,butitwillcome.